En värld med Aleks & andra

Syrlig smoothie med glass

2010-08-27T11:19:00.005+02:00

Recept
Räcker till drygt ett stort glas eller två små.

2 dl icke sockrad frukt (om frysta ta 3 dl och snabbtina i mikron)
2 dl mild lättyoughurt (naturell)
2 tsk vaniljsocker (inte mer, eftersom det ger en besk bismak)
2 skopor vaniljglass (eller om du vill vara extra nyttig, ta en banan istället).

Blanda ordentligt i mixer.
Häll upp i glas och ha i en klick glass.
Dekorera med en liten fruktbit.

Tre gånger sextiofem kilo Selma

2010-08-26T05:22:00.000+02:00

Min tik Selma befinner sig i en förlöpsperiod och som tjej kan jag känna igen känslorna. Alla känslor är förstärkta, förstorade, ibland helt och hållet oproportionerliga och emellanåt utan egentlig verklighetsförankring.

Nu undrar jag hurdan verkligheten var för kvinnan med labradortiken, som jag mötte idag? Min verklighet var den att jag kände mig liten, hjälplös, fånig och som en dålig hundägare. Ja allt blev väldigt pinsamt, skrämmande och obehagligt när Selma drog iväg med mig! Hundens vikt brukar räknas upp tre gånger vid sådana här tillfällen. Min situation var i det här fallet: tre gånger sextiofem kilo och fyra ben drog iväg med kopplet och det som jag trodde även skulle bli mina fingrar.Om vi bara rullar tillbaka filmen till måndag denna vecka, så hände i princip samma sak. Återigen en labradortik som Selma entusiastiskt och med lite låg och bestämd morrning skulle hälsa på och samtidigt sätta på plats (morrningar hos Selma är dock en helt ny företeelse). Mötesentusiasmen ledde nästan omedelbart till att kopplet fastnade i min ring, ringen hyvlade upp en bit hud och jag började blöda, samtidigt som jag försäkrade den andra hundägarinnan att det absolut inte var någon fara. Hundarna hälsade färdigt, jag log och gick därifrån med ett dunkande finger som sakta svällde. I grevens tid kom jag på att ringen måste av.

Förutom förlöpet så håller min käraste lilla Selma på att bli stor. Hon är snart två år och som stor hund (läs Grand Danois /St Bernhard), så är hon trots allt fortfarande unghund. Dessa större vovvar mognar ju oftast lite senare. Selma har däremot alltid varit den som är undergiven andra hundar och i synnerhet människan (tvåbenta hundar enligt hennes verklighet). Människor är något man respekterar till hundra procent. Så även fyrbenta hundar, fram till nu. Plötsligt har hon upptäckt vakten inom sig och blivit medveten sin roll i denna vår gemensamma värld: att hon ska vakta matte, husse, hem och radhusområdet. Ty båda dessa incidenter inträffade i varsin ände av vår radhuslänga. Hon vaktar faktiskt även grannarnas tomter.

Selma har aldrig ens smånafsat på en människa och hon ligger mest på rygg med benen i vädret när hon leker med andra hundar. Hon är kompis med alla raser av båda könen, är även bästis med våra tre katter, vill gärna pussas, bli klappad och helst ligga med sina sextiofem kilo i knäet på oss när vi sitter i soffan. Var kom hornen ifrån? Eller är det så att även denna händelse är förståelig för hundarna i hundvärlden? Var samarbetet oss hundägare emellan dåligt? Hundägaren som kom emot oss stannade över huvudtaget inte upp. Hon valde att lägga allt ansvar på mig. Hennes hund försökte backa (stackare) men vad göra när man är kopplad och matte går framåt. Konfrontationen var också oundviklig på grund av bristande samarbete från henne. Och själv hade jag inte mycket att komma med denna gång. Noll koll på jycken.

Nåja, verkligheten ligger i slutändan faktiskt i betraktarens ögon och allting är som tidigare sagt relativt. Saker och ting står i olika storleksförhållande till varandra och det är verklighetsbetraktarna som avgör värdena. Därför tycker vi så sällan exakt likadant.

Thank you

2010-08-25T17:29:00.006+02:00

Almost thirty years ago, my friends and I said goodbye to each other. The international school I attended consisted of many students whose families temporarily worked in Sweden. We were together for a few years and then disappeared from each other, to different parts of the world. We thought we would never hear from one another again. However, we were young and so we said our good byes and our comfort was believing that the world was yet at our feet.

But as the years have gone by, my thoughts have often returned to my childhood and the period just before you are considered an adult. By impulse, over a year ago, I searched for names on the Internet and on Facebook trying to find some of these lost friends. I found some, and to my delight this circle of old friends has grown. Some of us have even had a get-together here in Stockholm. Thank you Facebook.

In my home there is now a beautifully carved wooden box. I received it from my Japanese friend Atsuyuki when we had the reunion. With great consideration, he had brought a gift to everyone from India, where he temporarily lived and worked.

The wooden box was filled with wonderful tea leaves which are now consumed, but the little box has a place on one of my bookshelves. A fond memory. Thank you Atsuyuki.

Some time ago a package came to me from Australia. I had fallen in love with my friend Mariana's photographs and design, which I could take part of on the web. So I ordered a couple of the beautiful lanterns with prints of Mariana's photos. So beautiful, so beautiful. Now I want to have them all.

Soon autumn will embed us in fallen leaves and humidity. But when the tree branches crackle and groan in the wind and the sun has hidden from us, I will light the lantern and think of my friends around the world. Thank you Mariana for your beautiful art.

Tack

2010-08-25T16:52:00.009+02:00

För nästan trettio år sedan sade mina vänner och jag adjö till varandra. I den internationella skolan jag gick i hade de flesta elever där, familjer som tillfälligt arbetade i Sverige. Vi umgicks i några år och sedan försvann många ut i världen. Då trodde vi att vi aldrig skulle återses. Men vi var unga, tog avsked och trodde att världen ändå låg för våra fötter.

Men med åren har mina tankar allt mer farit tillbaka till barndomen, just till den perioden strax innan man anses vara vuxen. Så genom ett infall, för drygt ett år sedan, började jag söka efter bekanta namn på Internet och Facebook . Jag lyckades faktiskt finna en del av dessa förlorade vänner, och till min glädje har nu den gamla vänkretsen vuxit. Några av oss har till och med haft en återträff här i Stockholm. Tack Facebook.

I mitt hem finns nu en vackert snidad trälåda. Den fick jag av min japanske vän Atsuyuki, när några av oss återsågs i Stockholm. Omtänksamt hade han tagit med sig en gåva till alla. Gåvan var faktiskt från Indien, där han tillfälligt bodde och arbetade. Trälådan var fylld med underbara teblad som nu är förbrukade, men den lilla lådan har en plats på en av mina bokhyllor. Ett kärt minne. Tack Atsuyuki.

Designad av
Mariana Garcia-Katz.
Finns på http://www.m2matiz.com/
Klicka på bilden för förstorin.

För ett tag sedan kom ett paket till mig från Australien. Jag hade förälskat mig i min vän Marianas fotografier och design, som jag kunde ta del av på webben. Så jag beställde några av de vackra lyktorna med tryck av Marianas foton. Så vackert, så vackert. Nu vill jag ha allihop.

Snart kommer hösten att bädda in oss i fallna löv och fukt. Men när trädgrenarna knakar och knorrar i vinden och solen gömmer sig för oss, då kommer jag att tända lyktan och tänka på mina vänner runtom i världen. Tack Mariana för din vackra konst.

En sommar invid mormors hus

2009-07-07T23:06:00.010+02:00

Ovanpå den gamla trappan och gatustenarna ligger torkad jord som smulats till dammkorn. Det är sommarlov och idag är första dagen hos mormor. Jag tar av mig sandalerna för att känna marken under fötterna. Men värmen sticks och jag måste röra på mig, så jag hoppar och bildar dammoln. Jag hoppar högre, sjunger och sparkar upp mer damm. Luften är torr och jag vill nog ha lite vatten. Så här känns aldrig luften i Sverige.

På väg till mormors grind, ser jag plötsligt en flicka längre ner på gatan. Hon sitter på huk utanför tant Rosas övergivna hus och slår med en pinne mot marken. Tant Rosa hade elaka ögon och tyckte inte om när man lekte utanför hennes hus. Men hon var snäll mot katterna. De fanns överallt. Det hade jag sett en gång då jag gick in till henne tillsammans med mormor, när de skulle dricka kaffe. Nu var hon död. Men flickan ser vänlig ut. Vi tittar länge på varandra och jag går fram till henne. Sedan frågar jag var hon bor? Flickan pekar på tant Rosas hus.

Vi leker hela eftermiddagen. Flickan är blyg och jag får prata mest och komma på olika äventyrslekar. Sent på eftermiddagen vill hon att vi går hem till henne. I tant Rosas gamla kök finns inget trägolv längre. Där finns kall och stampad jord. Inget bord, inga stolar, inga hyllor bara en liten eldhärd mitt på golvet, en kniv och en skärbräda med en halv limpa bröd på. En stekpanna är ställd på elden med lite gullök i. Flickans mamma hälsar på oss, tar en bit bröd och lägger den stekta löken ovanpå som hon ger till mig först. Jag är gäst. Vi sitter tysta på huk och äter.

Nästan varje dag leker flickan och jag utanför mormors hus. Ibland ger mormor familjen lite mat men säger att jag inte får äta där. Familjen har det svårt.

Sommaren därpå är min vän borta och tant Rosas hus står kusligt tomt igen. Men mormors lummiga trädgård blommar för fullt, fruktträdens blad ger den välbehövda skuggan och ur den vitmålade pumpen i trädgårdens mitt kan man få svalkande brunnsvatten. Nästan alltid när jag tänker på mormors hus, tänker jag på Rosas också och på flickan som var min motsats. Men jag minns inte hennes namn.

Att fly med Simon och Tomas

2009-05-29T17:46:00.016+02:00

Min man undrar ibland hur jag kan tycka att det är intressant med alla inredningsprogram. Jag säger bara: inspiration, underhållande och härlig verklighetsflykt. Om jag inte flydde med Simon och Tomas då och då eller för all del med Martin Timell, in i dimman med läckra färger, guldramar, sågspån och gardiner, ja då hade allt känts mycket tyngre.

Däremot är inte allt ve och fasa. Jag har bläddrat igenom DN idag och hittat en del fantastiska nyheter. Till exempel så har 16-årige Mohammed Altoumiami hittat formeln för Bernoullitalen. Visserligen är detta ingenting som han själv har löst från början, men han har förstått det svåra problemet och hittat svaret. Enträgen vinner! Kanhända blir han en framtida supermatematiker och forskare.

På tal om forskning så slår man nu fast vid det vi föräldrar vetat länge om våra barn; att bebisar har en förmåga att memorera och uppfatta saker i sin omgivning. Detta är faktiskt inte något nytt egentligen. Det som däremot är en nyhet för mig är att de kan räkna redan när de är fem månader. Är ett elitdagis med extra svåra nötter att knäcka något för framtidens småbarn?

Men människan är nog den mest svårbegripliga nöten. Ibland undrar jag vad som då och då händer med vår förmåga att känna empati? På de övriga sidorna i DN står en hel del om hot och våld i världen samt de enorma summor pengar som läggs på exempelvis konstgjorda skidbackar som i Dubai och i Gislaved. Finns det inget klokare att lägga dessa miljoner på?

Apropå skidbackar, så ska man passa sig för vart man faller ihop efter en olycka. På ledarsidan står det att man kan få nöja sig med en längre ambulansfärd istället för en snabb helikopterskjuts när det är riktigt akut och man råkar ligga på fel sida om länsgränsen. Om det handlar om en meter då? Tar man dit en ambulans som först ska baxa över en till rätt sida? Vad händer om man ligger exakt på själva gränslinjen med ena foten på den ”andra sidan”? Ligger man ”rätt” då?

Människan gör konstiga saker så som att motarbeta sig själv och förbiser därmed det väsentliga i det som gör oss just mänskliga; nämligen att känna empati, tänka logiskt och långsiktigt och värna om sin egen och sina barns tillvaro. För konstigt är det när vi till exempel motarbetar naturen och därmed oss själva genom exploateringen av jordens yta in i sista oljedroppen. För nu ska man borra efter bland annat olja även i Arktis.

Om man går in på tidskriften Science hemsida och hör intervjun med forskaren och geologen Don Gautier, så kan man förvånas över hans likgiltighet inför denna exploatering. Istället diskuterar han hur liten betydelse uppskattningen av hur mycket resurser som finns i Arktis har, jämfört med de politiska och ekonomiska problemen som kan dyka upp när kampen om rättigheterna för dessa råvaror sätter igång. Detta är också viktiga frågor som faktiskt kan leda till enorma konflikter, men man undrar om inte en forskare och geolog på ett tydligare sätt ska värna om naturen. I slutändan så kanske vi inte har något att kivas om.

Ja, visst är det så att allt i livet kan diskuteras in i absurdum. Människan är inte alltid rationell oavsett hennes befattning, status eller roll i livet. Därför behöver jag och många andra en möjlighet att hand i hand fly med Simon och Tomas in i inredningsbubblan. Verkligheten är inte alltid rättvis och allt är inte genomtänkt. Det är mänskligt att fela och tack och lov så finns remissinstanser och utredningskommittéer. Det som är gjort kan faktiskt inte göras ogjort, men det kan ändras och förbättras.

Eller som min favoritförfattare John Steinbeck har sagt:
Förmågan att idag tänka annorlunda än igår skiljer den vise från den envise.

Lästips:
Simon och Tomas blogg:
http://simontomas.blog.mtgnewmedia.se/
Nyheter, artiklar, foton om Martin Timell:
http://sesam.se/nyheter/person/Martin+Timell
DN, Josef Björklund, Elev knäckte svår mattenöt, den 29 maj 2009:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/16-aring-knackte-svar-mattenot-1.878049
Om Benoullitalen på Wikipedia:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bernoullitalen
DN, Malin Nordgren, Bebisar kan mer än man tror, 29 maj 2009:
http://www.dn.se/insidan/bebisar-kan-mer-an-man-tror-1.878658
DN, Malin Siwe, Gislaved: Drömmer om Dubai, 29 maj 2009:
http://www.dn.se/opinion/signerat/gislaved-drommer-om-dubai-1.878931
DN, Håkan Boström, Flygsjukvården: Helikoptern stannar vid länsgränsen, 29 maj 2009: http://www.dn.se/opinion/signerat/flygsjukvarden-helikoptern-stannar-vid-lansgransen-1.878936
DN, Annika Nilsson, Fem länder slåss om olja och gas, 29 maj 2009:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/fem-lander-slass-om-arktis-gigantiska-olje-och-gasfynd-1.879018
DN, Ewa Stenberg, Kampen om oljan i Arktis, 20 juli 2008:
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/kampen-om-oljan-i-arktis-1.765204
Science Magazine Podcast and Transcript, 29maj 2009: http://www.sciencemag.org/cgi/content/full/324/5931/1217-b
Om John Steinbeck på The National Steinbeck Center:
http://www.steinbeck.org/Bio.html

Curlingborste och öronproppar

2009-05-19T16:36:00.023+02:00

Tänka sig att min lille son snart tar studenten. Ja han fyller faktiskt nitton år nu i sommar. Att det är genom barnen man blir varse tiden, stämmer mycket väl. Jag minns småbarnsåren och fokusen man hade på barnets utveckling. Det har man även när de är större, men man förväntas släppa taget så mycket som möjligt.

Eller är det förhållningssättet till barnets liv som förändras?
Måste eller bör man låta barnen själv fatta egna beslut, så långt det är möjligt, i samråd med föräldrarna förstås? Ju större barnen blir, desto större beslut bör de få fatta själva, och allt mer utan att rådfråga vuxna. Kanske? Ja, på gott och ont. Detta är trots allt en del av vuxenlivet.

Som förälder förväntas man ibland avstå från att vara en ständig vägvisare. Man råds att låta barnen irra runt ett tag, slå sig lite för att de ska kunna resa sig igen och förhoppningsvis ha lärt sig något. Ja, till en viss del är detta okej, men det är inte alltid så lätt att vara konsekvent. Vart drar man gränsen för när man ger för mycket hjälp? Här gäller det att ha den rätta magkänslan som talar om att: Nu har du fattat ett klokt beslut! Låt barnet lida en liten stund, det mår det bra av och blir stärkt av det. Stoppa undan curlingborsten, i med öronpropparna och stå där stadigt med armarna i kors. Barnet ska se att du finns där, men låt det kravla sig fram till dig med sin egen vilja. Låt det finna sin egen styrka.

Jag vet inte, jag. Verkar detta rimligt? Men visst gör vi så ibland. Vi förväntas göra så av barnet självt faktiskt. Men det känns aldrig helt och hållet rätt. Inte i min mage. Jag sopar och borstar gärna framför mina barn. Jo, jag har testat metoden ovan också men det känns motigt. Nu när jag rent lagmässigt inte längre varken har rättigheter eller skyldigheter att finnas där, slår det nog hårdast mot mig själv. Barnet jublar över sin självständighet och jag känner mig mindre behövd. Så är det.

Samtidigt så känner jag en oerhörd lycka att min son nu är vuxen, klok, självständig, utbildad, drogfri och ambitiös. Jag eller vi har lyckats; mitt barn och jag. Hela hans vuxenliv breder ut sig framför honom med de dalar, uppförsbackar, hinder, höga stegar, omvägar, elakheter, godheter och allt annat mänskligt som finns där ute tillsammans med enorma möjligheter. Jag önskar honom all lycka, all kärlek och hoppas att möjligheten för honom att behöva överväga öronproppar eller curlingborste infinner sig en dag i hans liv. Då kanske han kommer att förstå den oändliga och villkorslösa kärleken som man vill ge sitt barn, men ibland förväntas låta bli.

Lästips:
SvD, Maria Carling, Högt pris för friktionsfri barndom, 12 januari 2004:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_119491.svd

Okänd blir känd

2009-05-09T12:23:00.019+02:00

Anna Odells konstverk ska heta "Unknown, woman 2009-349701" (okänd, kvinna...). Men det är det inte längre med hela detta mediepådrag. Var syftet någonsin att alstret skulle framföras på ett sätt som kan vara representativt för vilken kvinnlig patient som helst? Siffrorna bakom "woman" är kanske hennes patientnummer när hon lades in för vård?

Jag undrar dessutom om Odell menar att det framför allt är kvinnor som far illa inom psykvården? Får manliga patienter bättre vård?

Arrogant konstnär motverkar alstrets syfte

2009-05-09T03:34:00.013+02:00

Kulturvärlden behöver verkligen få ha utrymme att framföra samhällskritik, skapa motstånd och slåss mot orättvisor. Om dock kritik och frustration istället blir några av de vanligaste ändamålen med konstnärliga uttryck, så finns det kanske en viss risk att konsten blir övertydlig och pretentiös. Kanske uppfattas konstnären då som alltför arrogant, vilket även kan motverka syftet med alstret, som i fallet med konststuderande Anna Odell.

Från Konstfacket har det kommit blandade reaktioner från både skolledningen och studenterna. Konstfackets studenter (DN Kultur 30/4-09) skriver följande: … konsten måste få tillåtas vara självständig och obekväm... annars (min kommentar), kan det även bidra till att underminera konstens betydelse och dess roll som aktiv deltagare i upprätthållandet av ett fritt och demokratiskt samhälle.

Men när vi i Väst med de resurser vi har och med möjligheten att demokratiskt och fritt kunna föra fram vår mening, avsätter tid på att alstra verk genom ett olagligt förfarande och utan ett klarare syfte än att skipa rättvisa för egna oförrätters skull, ja då kan man fråga sig om konstverket som medel i alla lägen kan accepteras.

Jag tackar mest postmodernismens gränsöverskridande och ifrågasättandet av de traditionella tolkningarna inom bland annat konst och historia. Postmodernismen har lett till ett virrvarr av kreativitet och social brainstorming som så småningom har rotat sig och skapat nytänkande inom många delar av samhällsstrukturerna. Med mitt ”postmodernistiska öga” bör jag därmed eventuellt kunna betrakta orimligheter som konstnärliga uttryck. Men trots inställningen att konsten ska vara fri, så kan jag inte riktigt smälta Anna Odells aktioner på Liljeholmsbron och S:t Görans sjukhus. Jag ser inte hennes agerande som något annat än att hon framför en personlig hämndaktion mot en orättvisa och traumatiserande behandling som hon själv anser att hon utsattes för (DN Kultur 8/5-09).

Om gränserna tänjs utan eftertanke på konsekvenserna och utan några märkbara rättsliga följder, då ges all makt åt konstnären. Är inte detta att ge konstnären en skjuts upp på höga hästen medan vi andra står nedanför?

Lästips:
DN, Studenterna vid Institutionen för Konst Konstfack, Konstfacks studenter: Våga tala konst!, 4 april 2009:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/konstfacks-studenter-vaga-tala-konst-1.857757
DN, Sofia Curman, Anna Odell spelade sig själv, 8 maj 2009:
http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/anna-odell-spelade-sig-sjalv-1.862143

Tänk dig året 1967

2009-05-05T01:53:00.010+02:00

Det låter som en väldigt avlägsen tid och jag känner mig nästan gammal när jag nu skriver om detta. Men allting är ju relativt. Så när blir man gammal?

Året då jag föddes
Jimi Hendrix spelar på Gröna Lund.
Demonstrationer mot Vietnamkriget.

Statskupp i Grekland.

Kaknästornet invigs.

Sverige går över till högertrafik.

Världens första hjärttransplantation genomförs
i Kapstaden, Sydafrika.

Disneys Djungelboken har världspremiär.

Spårvagnar i Stockholm.

Mitt 60- och 70-tal

2009-05-04T23:27:00.014+02:00

Jag är född 1967 i Stockholm i en förlossningsbarack på Kungsholmen och är av så kallad utländsk härkomst. Däremot så kom inte mina föräldrar till Sverige som gästarbetare som så många gjorde på den tiden, utan de kom hit från Serbien på 60-talet av en (mer eller mindre) ren slump.

Pappa var på väg till Tyskland för att studera just tyska, medan mamma var kvar i Belgrad och gick på lärarhögskolan. Studentäventyren ledde pappa till Sverige och ett jobb. Lärarstudierna lade han på hyllan och hoppade på jobbet som brevsorterare på posten. Här kunde man tjäna pengar och han hade råd att pendla mellan Jugoslavien (som det då hette) och Sverige. Till slut köpte han bil och åkte iväg för att hämta mamma. Hon kom hit med avslutade studier och mig i magen.

Familjen bodde först i ett kollektiv, i en villa i Älvsjö och efter ett par år fick vi ett förstahandskontrakt och blev tenstabor. Vilken lycka! Hemma i Tensta var det verkligen mångkulturellt. Vännerna var svenskar, greker, finländare, ungrare, serber, kroater, slovener, polacker, marockaner och romer. Mina tenstaminnen består också av rymningen från dagis med min polske kompis Andrzej (vi gömde oss i buskarna ett stenkast därifrån tills jag såg min mamma komma rusande i tårar). Jag minns lyckliga dagar på klätterställningen och gungorna utanför porten. På helgerna var det mycket folk, musik, dans till Mikis Teodorakis, mat, mat, mat och en hel del fotboll. Pappa var faktiskt med och grundade Plavi Team (Plavi Tim).

När jag var sex år, började jag i en skola i stan (Anglo American School of Stockholm). Lyckoruset att börja skolan satt kvar länge den dagen. Där lärde jag känna min kompis Mikael Melto från Finland och min bästis Hebba från Egypten, Mariko från Japan och Erik från Tanzania samt många, många fler. Miljön var internationell och på lågstadiet var trivselfaktorn hög.

Det blev däremot en hel del skjutsande för mina föräldrar, vilket gjorde att de funderade på att flytta närmare stan. Gröna vågen på 70-talet bidrog till att vi faktiskt hamnade mitt i stan. Så när jag var åtta år, flyttade vi igen till Norrmalm, en 95 kvm stor sekelskiftesskönhet med kakelugnar, på gångavstånd till skolan. Plötsligt var jag innerstadsbo.