Tre gånger sextiofem kilo Selma

Min tik Selma befinner sig i en förlöpsperiod och som tjej kan jag känna igen känslorna. Alla känslor är förstärkta, förstorade, ibland helt och hållet oproportionerliga och emellanåt utan egentlig verklighetsförankring.

Nu undrar jag hurdan verkligheten var för kvinnan med labradortiken, som jag mötte idag? Min verklighet var den att jag kände mig liten, hjälplös, fånig och som en dålig hundägare. Ja allt blev väldigt pinsamt, skrämmande och obehagligt när Selma drog iväg med mig! Hundens vikt brukar räknas upp tre gånger vid sådana här tillfällen. Min situation var i det här fallet: tre gånger sextiofem kilo och fyra ben drog iväg med kopplet och det som jag trodde även skulle bli mina fingrar.Om vi bara rullar tillbaka filmen till måndag denna vecka, så hände i princip samma sak. Återigen en labradortik som Selma entusiastiskt och med lite låg och bestämd morrning skulle hälsa på och samtidigt sätta på plats (morrningar hos Selma är dock en helt ny företeelse). Mötesentusiasmen ledde nästan omedelbart till att kopplet fastnade i min ring, ringen hyvlade upp en bit hud och jag började blöda, samtidigt som jag försäkrade den andra hundägarinnan att det absolut inte var någon fara. Hundarna hälsade färdigt, jag log och gick därifrån med ett dunkande finger som sakta svällde. I grevens tid kom jag på att ringen måste av.

Förutom förlöpet så håller min käraste lilla Selma på att bli stor. Hon är snart två år och som stor hund (läs Grand Danois /St Bernhard), så är hon trots allt fortfarande unghund. Dessa större vovvar mognar ju oftast lite senare. Selma har däremot alltid varit den som är undergiven andra hundar och i synnerhet människan (tvåbenta hundar enligt hennes verklighet). Människor är något man respekterar till hundra procent. Så även fyrbenta hundar, fram till nu. Plötsligt har hon upptäckt vakten inom sig och blivit medveten sin roll i denna vår gemensamma värld: att hon ska vakta matte, husse, hem och radhusområdet. Ty båda dessa incidenter inträffade i varsin ände av vår radhuslänga. Hon vaktar faktiskt även grannarnas tomter.

Selma har aldrig ens smånafsat på en människa och hon ligger mest på rygg med benen i vädret när hon leker med andra hundar. Hon är kompis med alla raser av båda könen, är även bästis med våra tre katter, vill gärna pussas, bli klappad och helst ligga med sina sextiofem kilo i knäet på oss när vi sitter i soffan. Var kom hornen ifrån? Eller är det så att även denna händelse är förståelig för hundarna i hundvärlden? Var samarbetet oss hundägare emellan dåligt? Hundägaren som kom emot oss stannade över huvudtaget inte upp. Hon valde att lägga allt ansvar på mig. Hennes hund försökte backa (stackare) men vad göra när man är kopplad och matte går framåt. Konfrontationen var också oundviklig på grund av bristande samarbete från henne. Och själv hade jag inte mycket att komma med denna gång. Noll koll på jycken.

Nåja, verkligheten ligger i slutändan faktiskt i betraktarens ögon och allting är som tidigare sagt relativt. Saker och ting står i olika storleksförhållande till varandra och det är verklighetsbetraktarna som avgör värdena. Därför tycker vi så sällan exakt likadant.