Tänka sig att min lille son snart tar studenten. Ja han fyller faktiskt nitton år nu i sommar. Att det är genom barnen man blir varse tiden, stämmer mycket väl. Jag minns småbarnsåren och fokusen man hade på barnets utveckling. Det har man även när de är större, men man förväntas släppa taget så mycket som möjligt.Eller är det förhållningssättet till barnets liv som förändras?
Måste eller bör man låta barnen själv fatta egna beslut, så långt det är möjligt, i samråd med föräldrarna förstås? Ju större barnen blir, desto större beslut bör de få fatta själva, och allt mer utan att rådfråga vuxna. Kanske? Ja, på gott och ont. Detta är trots allt en del av vuxenlivet.
Som förälder förväntas man ibland avstå från att vara en ständig vägvisare. Man råds att låta barnen irra runt ett tag, slå sig lite för att de ska kunna resa sig igen och förhoppningsvis ha lärt sig något. Ja, till en viss del är detta okej, men det är inte alltid så lätt att vara konsekvent. Vart drar man gränsen för när man ger för mycket hjälp? Här gäller det att ha den rätta magkänslan som talar om att: Nu har du fattat ett klokt beslut! Låt barnet lida en liten stund, det mår det bra av och blir stärkt av det. Stoppa undan curlingborsten, i med öronpropparna och stå där stadigt med armarna i kors. Barnet ska se att du finns där, men låt det kravla sig fram till dig med sin egen vilja. Låt det finna sin egen styrka.
Jag vet inte, jag. Verkar detta rimligt? Men visst gör vi så ibland. Vi förväntas göra så av barnet självt faktiskt. Men det känns aldrig helt och hållet rätt. Inte i min mage. Jag sopar och borstar gärna framför mina barn. Jo, jag har testat metoden ovan också men det känns motigt. Nu när jag rent lagmässigt inte längre varken har rättigheter eller skyldigheter att finnas där, slår det nog hårdast mot mig själv. Barnet jublar över sin självständighet och jag känner mig mindre behövd. Så är det.
Samtidigt så känner jag en oerhörd lycka att min son nu är vuxen, klok, självständig, utbildad, drogfri och ambitiös. Jag eller vi har lyckats; mitt barn och jag. Hela hans vuxenliv breder ut sig framför honom med de dalar, uppförsbackar, hinder, höga stegar, omvägar, elakheter, godheter och allt annat mänskligt som finns där ute tillsammans med enorma möjligheter. Jag önskar honom all lycka, all kärlek och hoppas att möjligheten för honom att behöva överväga öronproppar eller curlingborste infinner sig en dag i hans liv. Då kanske han kommer att förstå den oändliga och villkorslösa kärleken som man vill ge sitt barn, men ibland förväntas låta bli.
Lästips:
SvD, Maria Carling, Högt pris för friktionsfri barndom, 12 januari 2004:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_119491.svd
0 kommentarer:
Skicka en kommentar